Morfem, språkens byggstenar         (i pdf-format)

 

Ett språks minsta betydelse­bärande enheter brukar vi kalla morfem. Ordet  kamraterna sönderfaller på ett naturligt sätt i tre delar: kamrat-er-na. Alla de  tre delarna bidrar till ordets betydelse: kamrat ger huvudbetydelsen, -er säger  oss att det är fråga om flera, -na att det gäller vissa bestämda eller förut  nämnda kamrater. Ordet kamraterna motsvaras av tre morfem.

Vissa morfem uppbär ett ords huvudbetydelse (t. ex. kamrat) och kallas   basmorfem. Andra morfem förekommer endast som tillägg till ett basmorfem  (t.  ex. -er, -na). Eftersom vi uppfattar kamrat-er och kamrat-er-na som  böjda former av kamrat, kallas -er och -na böjningsmorfem eller  böjningssuffix.

Basmorfemet kamrat ingår också i ordet okamratlighet. Här är det inte  längre fråga om en böjningsform av ordet kamrat utan ett nytt ord som är  bildat genom avledning. Morfemen -lig och -het är avledningsmorfem som  används för att bilda adjektiv, resp. substantiv. Morfem, som måste stå efter  (=  till höger om) ett basmorfem, kallas suffix, t. ex. adjektiv­suffixet-lig och  substantivsuffixet-het i kamratlighet. Ett morfem, som placeras framför (= till   vänster om) ett basmorfem, kallas prefix, såsom o- i okamratlig. Jämför  följande:

o-

kamrat-

lig-         het-

en

prefix

basmorfem

avledningssuffix

böjningssuffix

En stor skillnad mellan latin och svenska är att rollerna i satsen visas i latinet genom ändelser på orden, inte genom ordföljden. Varje substantiv består av minst ett basmorfem och en ändelse (suffix). Ändelsen anger om substantivet står i t. ex. nominativ eller genitiv, dativ eller ackusativ. Varje verb består också  av ett basmorfem och ändelser (suffix). Ändelserna anger bl. a. person och tempus.

Den latinska satsen Marcus filiam in via nunc videt. ´Marcus ser nu  dottern på vägen´ skiljer sig från den svenska översätt­ningen när det gäller  ordföljden. Subjektet kommer som regel först i både latinet och svenskan,  men  i svenskan följer sedan verbet och därefter alla andra ord. I latin står  verbet nästan alltid sist och alla andra ord kommer före verbet.