Morfem, språkens byggstenar (i pdf-format) |
|||||||||
|
Ett språks minsta betydelsebärande enheter brukar vi kalla morfem. Ordet kamraterna sönderfaller på ett naturligt sätt i tre delar: kamrat-er-na. Alla de tre delarna bidrar till ordets betydelse: kamrat ger huvudbetydelsen, -er säger oss att det är fråga om flera, -na att det gäller vissa bestämda eller förut nämnda kamrater. Ordet kamraterna motsvaras av tre morfem. Vissa morfem uppbär ett ords huvudbetydelse (t. ex. kamrat) och kallas basmorfem. Andra morfem förekommer endast som tillägg till ett basmorfem (t. ex. -er, -na). Eftersom vi uppfattar kamrat-er och kamrat-er-na som böjda former av kamrat, kallas -er och -na böjningsmorfem eller böjningssuffix. Basmorfemet kamrat ingår också i ordet okamratlighet. Här är det inte längre fråga om en böjningsform av ordet kamrat utan ett nytt ord som är bildat genom avledning. Morfemen -lig och -het är avledningsmorfem som används för att bilda adjektiv, resp. substantiv. Morfem, som måste stå efter (= till höger om) ett basmorfem, kallas suffix, t. ex. adjektivsuffixet-lig och substantivsuffixet-het i kamratlighet. Ett morfem, som placeras framför (= till vänster om) ett basmorfem, kallas prefix, såsom o- i okamratlig. Jämför följande:
En stor skillnad mellan latin och svenska är att rollerna i satsen visas i latinet genom ändelser på orden, inte genom ordföljden. Varje substantiv består av minst ett basmorfem och en ändelse (suffix). Ändelsen anger om substantivet står i t. ex. nominativ eller genitiv, dativ eller ackusativ. Varje verb består också av ett basmorfem och ändelser (suffix). Ändelserna anger bl. a. person och tempus. Den latinska satsen Marcus filiam in via nunc videt. ´Marcus ser nu dottern på vägen´ skiljer sig från den svenska översättningen när det gäller ordföljden. Subjektet kommer som regel först i både latinet och svenskan, men i svenskan följer sedan verbet och därefter alla andra ord. I latin står verbet nästan alltid sist och alla andra ord kommer före verbet.
|
||||||||
|
|