Augustus

        

 

 Octavianus Augustus. Bronshuvud. Observera de för Augustus-

 porträtten karakteristiska två hårlockarna i pannan

Efter mordet på Caesar ingick år 43 f. Kr. Octavianus, som var Caesars adoptivson, Antonius och Lepidus det andra triumviratet. Dessa fick genom ett särskilt folkbeslut oinskränkt makt att hämnas Caesars död och återställa ordningen i staten. Samtidigt hade de två mest kända av Caesarmördarna, Marcus Brutus och Cassius, samlat en stor här i östra delen av riket. De mötte Antonius och Octa­vianus vid Filippi i Thrakien år 42 f. Kr. men blev där slutligt besegrade.

Antonius och Octavianus delade riket på så vis, att Octavianus fick väst­ra delen med Italien som centrum, och Anto­nius den östra med Egypten som sitt huvudland. Lepidus fick nöja sig med Af­rica. Efter några år övergick Antonius´ och Octavianus´ gamla rivalitet till öppen fiendskap. Antonius besegrades år 31 f. Kr. i ett sjöslag vid Actium, en udde på Greklands västkust. Octavianus stod därmed som ensam härskare.

År 27 f. Kr. återlämnade Octavianus de extraordinära befogenheter han haft som triumvir. Han fick då hedersnamnet Augustus. Han hävdade att han återställt republiken och styrde genom att vara den främste medborgaren, princeps. Han var således den främste i senaten, den som alltid fick yttra sig först och vars åsikter därför styrde senatens beslut. Att han i realiteten var enväldig stod klart för alla. Han var emellertid bestämd motståndare till att han formellt skulle ha en monarks ställning. Han ville vidmakthålla illusionen att den gamla republiken åter trätt i funktion.

Augustus arbetade för fred och välstånd för sitt stora rike. Trots sin väl­vilja mot folket och sin artighet mot senaten såg Augustus mycket kri­tiskt på romarna, som under de senaste decennierna vuxit upp i laglöshet och sedefördärv. Han såg folkets räddning i en återgång till det gamla Roms sträva, enkla och fasta livsstil. Han satte in sin och statens hela kraft på att åstadkomma en återgång till de gamla sederna. Augustus var själv genom sitt enkla levnadssätt ett gott föredöme. Hans hus i Rom var inte stort och hade en enkel inredning.

Han gjorde propaganda för sitt sam­hällspro­gram på olika sätt. Han lät sina idéer åskådliggöras av monumen­tala konstverk, som genom sin harmoniska skönhet ofta hade ett symboliskt, välgörande lugn. Roms monumentala byggnader vittnade i sin marmorprakt om väldets storhet och rikedom. Augustus lät bygga t. ex. Julius Caesars tempel på Forum, Marcellusteatern, Forum Augusti med Mars Ultors tempel, Ara pacis Augustae (Fredsaltaret) och Mausoleum Augusti, i flertalet fall minnesmärken som i bevarade delar fortfarande ingår i Roms stadsbild.

Augustus' strävan mot ett gammalromerskt levnads- och tänkesätt blev samtidigt också en vägledande vision för många författare. Den rike Maecenas var en stor vän av konst i olika former och gav ofta eko­nomiskt stöd åt konstnärer (därav lånordet 'mecenat'). Maecenas blev Augustus´ förtrogne i dessa hans strävanden och såg till att Augustus kom att lära känna ett stort antal skalder och andra konstnärer. Vissa av dem knöts personligen till Augustus och arbetade i hans anda. En sådan skald var Vergilius. Han diktade om den långa irrfärd som den trojanske hjälten Aeneas fick göra innan han kunde grunda Rom och ville med sin Aeneid visa på nödvändigheten av en ovillkorlig lydnad mot högre mak­ters bud. Horatius, en annan känd skald vid denna tid, besjöng i många dikter våren och döden, vinet och kärleken, men ville också i ett antal s.k. romaroden lära romarna att leva hederligt och enkelt. Under denna tid skrev Titus Livius historieverket 'Från stadens grundläggning'. Han sökte dramatisera Roms historia, lyfta fram de personer som betytt mycket för Roms utveckling och som var lämpliga som förebilder.