Det romerska huset

 

Plan över ett romerskt hus

Det romerska huset känner vi till framför allt genom utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum. Dess huvudrum kallades atrium (av ater, atra, atrum svart), eftersom härden ursprungligen stod här och tak­bjälkarna blev svarta av röken. Ljuset föll in genom en fyrkantig öpp­ning i taket, som från sidorna sluttade inåt. På så sätt kunde regnet rinna genom öppningen ner i en bassäng. I det vattenfattiga Italien måste man ta väl vara på regnvattnet. Denna vattenbassäng kallades impluvium (av pluvia, ae F regn, jfr 'paraply').

Det romerska huset bestod under kejsartiden oftast av två delar, atrie­huset och det bakom detta liggande peristyl­huset, dvs. en trädgård omgiven av en kolonnad mot vilken olika rum öppnade sig. Huset vände sig inåt. Ljus och luft fick man från de båda inre gårdarna. Ytterväggarna saknade fönster eller hade bara några små gluggar. Huset erinrade om senare tiders kloster. Föreningen av atrie- och peristylhus hade blivit vanlig från omkring 200 f. Kr. när grekisk kultur och grekiska seder brett ut sig i Italien.

Framför ingångsdörren (iánua, ae F) fanns en fri plats, en förgård (vestí­bulum, i N, jfr 'vestibul'). När man passerat dörren, som bestod av två halvdörrar, mötte man dörrvaktaren, iánitor, som bevakade in­gången. Till sin hjälp hade han ofta en bandhund eller också såg man endast bil­den av en hund på mosaikgolvet med den skämtsamma uppmaningen: Cave canem! ('Varning för hunden!'). När man sedan gått genom en smal korridor, befann man sig i atrium med dess vattenbassäng i mitten.

I de flesta hus låg mellan atrium och peristylium ett litet rum, tablínum, som var avskilt från atrium med ett draperi. Detta var ägarens arbets­rum. Till denna avdelning av huset förlades även köket och matsalen (triclinium, i N). Till peristylen kom man från atriet genom en smal korridor. Peristylen var en vacker gård, prydd med trädplanteringar, blomsterrabatter, statyer och marmorbord och ofta med en fontän i mitten. I förmögnare hus fanns även badrum, bibliotek, tavelgalle­rier samt sällskaps- och konversationsrum. Med romarnas stigande lyx i början på kejsartiden smyckades husen med dyr­bara mosaikgolv. Väggarna målades t.ex. med scener ur den grekisk-romerska mytologin. Vid utgrävningarna i Pompeji har man i husets matsalar också funnit väggmålningar med texter som knyter an till situationer i samband med cena. Så här kan ett textexempel lyda i översättning: 'Bespara din grannes hustru dina fräcka blickar och flirtiga ögonkast och låt kyskhet bo på dina läppar!'

Vid festliga tillfällen kunde den egentliga middagen, mensa prima, omfatta ända till sju rätter med fisk, fågel och annat kött. Sist följde mensa secunda, 'efterrätten', bestående av frukt och bakverk. När den egentliga måltiden var slut satte gästerna på sig blomsterkransar och det serverades vin. Man utnämnde en rex bibendi, dvs. en dryckeskonung, som bestämde dryckernas styrka, skålarnas antal och på vilket sätt man skulle underhålla varandra. Man drack varandra till med uttryck som 'Bene tibi!'. Man fann också nöje i att lyssna till musik och deklamation. Det hände även att gästerna läste upp egna dikter.

Litteratur

Läs om bostadsförhållandena i det gamla Rom i G. Säflund, Romerskt s. 85-97!

  Mosaik från ett hus i Pompeji. Under hunden står: CAVE CANEM.